Musikal: Joyride
En musikal baserad på Roxettes hitkatalog - kan det bli något annat än ett försök att efterapa ABBA:s framgångar med Mamma Mia och casha in lite extra pengar?
Ja, även om det är ytterst tveksamt om Per Gessle behöver mer pengar så var det säkert många som tänkte så när Malmö Opera släppte nyheten att de skulle göra en musikal baserad på PG:s musik och Jane Fallons roman "Got You Back". Tror du fortfarande så rekommenderas en utmärkt artikel i Sydsvenskan från den 1 september i år ("Så gick det till när Malmö fångade Roxette-musikalen"). Och med det vänder vi blad och går vidare till det vi fick se och höra.
OK, storyn i Joyride är i ärlighetens namn en lite halvtunn soppa om otrohet och hämnd, men inte mer krystad än andra historier som passerat revy på denna scen i form av musikal, opera eller operett. Leker med tanken om hur den hade stått sig med annat soundtrack och det hade säkert funkat, även om den knappast dragit lika mycket publik. För hur man än vrider och vänder på det så är det en härlig dos nostalgi som bjuds när ensemblen betar av hits som Listen to Your Heart, Crash! Boom! Bang!, The Look och lite nyare låtar som Stars och Opportunity Nox, snyggt omarrangerade av Gessles gamla kompisar Clarence Öfverman och Christoffer Lundquist. Det hade förmodligen funkat men hade knappast lockat lika mycket publik.
Malmöoperan är, sin vana trogen, mästare på att utnyttja scenen med i grunden rätt enkel scenografi. Sånginsatserna är över lag bra, men emellanåt låter det burkigt när orkestern drar på för fullt. Och de talade dialogerna låter ibland lite väl gapiga utifrån den gamla teaterskolan att ta i så det hörs ända upp till översta raden - vilket knappast behövs längre när ensamblen är uppmickad. Rollen som dotter-i-kläm höjer trovärdigheten i triangeldramat, däremot känns det lätt inkvoterat att ha "farfar" med i storyn - som egentligen inte tillför historien mer än en röd bil.
Överlag blir dock vårt betyg bra - inte riktigt i klass med Mamma Mia men ändå en ytterst trevlig lördagkväll!
Att se Joyride - the musical kändes givet - och vi blev inte besvikna - däremot är vi lite mer skeptiska till att se den stundande turnén med Lena Philipson som ny sångerska vid sidan av PG så den hoppar vi över.
(Thobias såg Per och Marie i Halmstad 1989 och Uppsala några år senare på just Joyride-turnén). (K+T)
Best of 2024
Katja:
Årets bästa konsertupplevelse: kombon Killers och Travis
(OVO Hydro, Glasgow)
Thobias:
Årets bästa konsertupplevelse: DeWolff
(Babel, Malmö)
Årets bubblare/runner-up: Olivia Rodrigo
(Royal Arena, Köpenhamn)
Årets bästa svenska gig: Wannadies
(South Ocean Festival, Sibbarp)
Årets support: Travis
(OVO Hydro, Glasgow)
Årets bästa festivalspelning: DeWolff
(South Ocean Festival, Sibbarp)
Årets bästa ljud: Charlie Cunningham
(DR:s koncerthus Studie 2, Köpenhamn)
Weeping Willows
Årets sista konsert - julshow med Weeping Willows, som nu på väg att bli en tradition. Återigen bra ljud och en stabil insats på scenen av Magnus Carlsson och hans förstärkta band som även denna gång saknade ordinarie trummisen Anders Hernestam.
Mixen var den samma som förra gången - Willowslåtar blandat med covers av artister som Shane MacGowan, Bee Gees, Glas Vegas och Ramones. Magnus briljerar med sin sångröst och väcker munterhet med sina sedvanligt bortkomna mellansnack. Bland kvällens höjdare hör två duetter tillsammans med Carolina Wallin Perez i First of May och A Snowflake Fell (and it Felt Like a Kiss). Och så Goran Kajfes trumpet förstås, alltid lika bra! (K+T)
DeWolff
Bor du norrut längs vägen (Göteborg, Stockholm, Uppsala) bör du ha en väldigt bra ursäkt om du inte lägger en klart överkomlig penning* på att se Dewolff de närmaste dagarna. Skyll dig själv i så fall om du missar ett av Europas bästa liveband!
För ett år sedan såg jag holländarnas första spelning i Sverige. Obegripligt nog var det den första, trots att de lirat i 15 år och släppt massor av plattor - så magiskt bra. De var nästan lika bra på festival i fullt solsken i somras och nu igen på Babel med en veckofärsk platta i bagaget.
Det blir, inte oväntat, en Heart Stopping Kinda Show (ett av kvällens bästa nummer) och fullt ös i nära två timmar. Nya plattan är inte riktigt lika bra som de två senaste, men det är kul att bandet låter det nya materialet dominera kvällen så att det inte blir ”samma som förra gången”. Och visst funkar de nya låtarna live!
Ett och annat psykedeliskt orgelsolo och 25 minuter Rosita blir det också denna kväll - som väl lär bli mitt bästa gig når jag summerar konsertåret om en vecka eller så - såvida det inte blir deras festivalspelning i somras (vi har ett gig kvar med Weeping Willows men de kommer knappast att toppa detta).
Svårslaget bra! (T)
*325 kronor - som hittat.
Saga
Nionde gången totalt med kanadensarna och åttonde på Amager Bio. Det brukar vara ”same-same” men alltid väldigt bra, mycket tack vare sångaren Michael Sadlers härliga energi på scenen och vänskapliga gnabb med publiken. Men inför höstens turné har förutsättningarna verkligen inte varit de bästa.
Sadler (70) blixtopererades i september för någon form av cancer. Sen bröt gitarristen Ian Chrichton (68) foten. Och till råga på allt hamnade den svenska medarrangören i trångmål vilket bland annat ledde till att ett gig i Gävle fick ställas in. Konserterna i Oslo, Stockholm, Göteborg och Köpenhamn kunde trots allt genomföras som planerat - med Dusty Chesterfield som vikarie på gitarr och Michael Borkosky som vikarie på bas för just Chesterfield, som kom med i bandet för några år sedan när Jim Chrichton lämnade.
Utöver detta kände jag mig personligen lite kränkt för att en av mina stora favvisar, Wind Him Up, inte varit med på setlisten under spelningarna i Norge och Sverige - en låt som Saga alltid brukar lira och ofta avslutat med eller kört som sista låt innan extranumren. Vafalls!?
Nog snackat om elände - hur lät det då? Jo, som det brukar. Same-same. Michael Sadler ser förvisso tärd ut och studsar inte runt som han brukar men rösten hålller. Chesterfield gör en stabil insats på gitarr och hanterar Chrichtons alla invecklade solon med bravur.
Vi bjuds på djupdykningar i arkivet - som The Interview - och förstås klassiker som fantastiska Don’t Be Late, Humble Stance och Careful Where You Step - samtliga från live-plattan In Transit från 1982, som delvis spelades in just i Köpenhamn. Låtarna därifrån utgör alltjämt stommen när Saga spelar live och är oxå en viktig del av mitt personliga soundtrack från högstadiet och gymnasiet. Och jag tycker fortfarande att de är lika bra!
Jim Gilmour briljerar bakom syntharna och får sin sedvanliga stund i rampljuset som sångare i Scratching the Surface och Days Like These även om rösten börjar låta lite raspigare. Och trummisen Mike Thorne, han bara är som han brukar - bra!
Och när det drar ihop sig till extranummer är det som att bandet läst mina tankar. Ut med You’re Not Alone och in med Wind Him Up som får avsluta giget efter nästan 1:50. Yes!
Återstår att se om bandet kommer tillbaka fler gånger, exempelvis till 50-årsjubileet om tre år, och fortsätter lever upp till denna turnéns namn: It Never Ends… (T)
Ludwig Hart + Hannes Aitman
Egentligen var det ju supporten Hannes Aitman som lockade och att huvudakten Ludwig Hart var en ren bonus.
Hade inte hört talas om Ludwig Hart innan biljetterna släpptes till kvällens gig. Ett osvenskt sound, inspirerat av artister som Tom Petty, Bruce Springsteen och Bryan Adams. Bra tryck, bra riff, bra refränger - bra på Spotify och riktigt bra gung live. Visserligen blev det minus för ljudet på Mejeriet men ett desto större plus för Ludwigs sidekick på scenen, Michaela Holmberg. Wow, vilken röst!
Hannes Aitman inledde desto lugnare, ensam på scenen med en akustisk stålsträngad gitarr. Fem låtar blev det bara - villket förstås var i minsta laget - plus ett inhopp i Ludwig Harts avslutande Slow Motion Running.
För ganska exakt ett år sen var vi ett 50-tal på Babel som såg 19-åringens första spelning i Malmö. Killen, som suttit på pojkrummet och spelat in låtar på appen GarageBand, skulle spela en cover och undrade försynt om vi hade hört talas om ett band som heter Fleetwood Mac?
Den gången hade han bara släppt en handfull egna låtar, nu har det blivit ett helt album med Hannes egen country-americana, kryddad med en ovanligt mogen röst. Ensam på scenen visade han dessutom upp ett bländande gitarrspel.
De nya låtarna kommer ur samma stadiga mylla som de första fem. Fortsätter utvecklingskurvan som nu kan den här killen gå hur långt som helst - till och med i Nashville. The sky is the limit.
Kuriosa: i onsdags prisades Hannes på hemmaplan som ”årets kulturperson i Västerås 2024”. Som sagt, the sky is the limit! (T)
Black Pumas + Son Little
Inget vi lyssnat särskilt mycket på innan, men kändes som en trevlig fredagsutflykt till Köpenhamn i glada vänners lag: psykedelisk soul signerat prisade Black Pumas.
Sångaren Eric Burton är riktigt bra, det svänger och Adrian Quesada har det rätta soundet i gitarren. Ändå tyckte vi inte att det lyfte, det glödde inte så som vi hoppats. Det hade förmodligen varit häftigare i en tajtare lokal som Vega och med lite bättre ljudmix. Danska Gaffa gav giget fem stjärnor av sex och runt omkring oss såg många nöjda ut, speciellt när Eric ger sig ut på en tur bland publiken.
Bäst: Colors med mäktig allsång och som avslutade det ordinarie setet - då blev det drag på riktigt - innan vi fick höra Tracy Chapmans Fast Car som extranummer. Inte lika bra som originalet, förstås men coolt av Eric att spela den uppe på läktaren! (K+T)
Svart ridå
De coola tjejernas vecka fortsatte med den unga trion från Blekinge, som i somras bjöd på den i särklass bästa akten på South Ocean Festivals lilla scen. Med ett biljettpris på 75 kronor (plus förköp) var det ingen tvekan att se dem igen. Som hittat! Samtidigt kan man ju fundera över hur mycket de fick i gage egentligen, dessa uppstickare är värda betydligt mer än att behövs spela för några öl och jordnötter.
Det är indievibbar och lite Kent, det är lite lugnt och en massa ös som Svart ridå skapat en egen stil av. Allra bäst är det när gitarristen Moa Svanström får ta ut svängarna i solona. Så himla cool! Överlag känns kvällens gig ännu stabilare än det i somras. Bäst denna kväll: Ord som lämnats kvar, Illusion, Slit ut min själ och en alldeles ny, outgiven låt vars namn jag inte uppfattade. Och så Moas gitarrspel förstås.
Några minus? Det märkliga lugna introt 10:51 och så att tjejerna gick av efter mindre än 50 minuter. De hade gärna fått börja om! (T)
Eivør + Sylvaine
Fjärde gången med coolaste färöiskan Eivør, som denna gång luftade hela sitt senaste album, åtta låtar.
Det börjar i samma ordning som på skivan med Ein Klóta, Jarðartra och Hugsi Bert Um Teg. En oväntat lugn öppning, vacker och suggestiv där stämningen och tempot sakta byggdes upp genom Jarðartra för att kulminera i första refrängen på Hugsi Bert Um Teg [”tänker bara på dig”], i mitt tycke den bästa låten på skivan. Storstilat - och förstås lite excentriskt men det är ju hennes signum.
Nya låtar som Purpurhjarta och titelspåret Enn förstärker det trollska, folkloristiska arvet från den vackra vindpinade ögruppen.
Sammanlagt bjöd Eivør Pálsdóttir på åtta nya låtar, samtliga på färöiska, och åtta gamla - däribland Let It Come, True Love, Falling Free och så förstås Trøllabundin, med Eivør suggestivt bankande på en samisk trumma.
Det finns naturligtvis ett gäng äldre låtar som jag hade velat höra (igen), antingen på engelska eller färöiska, men denna kväll är det fokus på det nya materialet och det är gott nog!
Från att ha slagit igenom som ”Färöarnas Kate Bush” fortsätter Eivør att bana ny väg inom den folkinspirerade elektronikan. Cool tjej och återigen riktigt bra live!
Som support bjöds denna kväll på norskamerikanska Sylvaine, alias Katherine Shepard, enligt uppgift en ”metaltjej” men som också har förkärlek för den norska folkmusiktraditionen och det var denna sida hon visade denna gång. Setet avslutades för övrigt med vackra a capellanumret Eg er framand. (T)
Moon Safari + SOEN + Paatos
Årets andra gig med band från Skellefteå och ett efterlängtat sådant i samband med arrangören Progressive Circus 10-årsjubileum på Babel i Malmö.
Fyra band lördag och fyra söndag, valde dock att enbart se Moon Safari och avslutande SOEN. De låg dock efter tidsschemat när jag kom så jag fick även höra ett halvt gig med Paatos (som var sådär)
Moon Safari släppte förra året comebackplattan Himlabacken vol 2; riktigt bra progblandning kryddad med 80-tal, stämsång och snygga arr. Och det låter lika bra live - från inledande rappa 198X (Heaven Hill) till 20-minuterseposet Teen Angel Meets the Apocalypse.
Stämsången och tempoväxlingarna sitter som det ska, ljudet på Babel är dessutom bra även denna kväll, och det är lätt att börja leta superlativ men jag nöjer mig med att konstatera att Moon Safari infriade de högt ställda förväntningarna. Hoppas verkligen inte att det dröjer tio år till innan vi får nästa uppdatering från Himlabacken!
Avslutande SOEN kändes däremot lite väl mycket metal för att vara med på en progfestival. Inte riktigt min eller Hasses kopp med te. På nedre bilden syns ena gitarristen Cody Lee Ford. och förre Opeth-trummisen Martin Lopez som startade bandet 2010. (T)
Moto Boy + Totta and the Waves
Riktig bra fredagkväll tillsammans med Malmös egen Moto Boy (okej, han är från Hälsingland - egentligen - men ändå), ett gig som även var turnépremiär och inofficiellt släpp för sjätte albumet Drown out the Noise, som förmodligen blir det sista Oskar Humlebo släpper under detta alter ego.
Som Moto Boy brukar han uppträda utan band, så även denna gång men trots det förinspelade kompet lyckades Moto Boy (och flickvännen Petra Fors, som fanns med på ett hörn) ändå skapa bra livekänsla på Babel. Han hade kunnat göra det enkelt för sig och använda studioljudet rakt av som komp, men i många fall bjöds det på omarbetade versioner, kryddat med underhållande mellansnack. Gitarren behövde då och då lite stämning, till och med under pågående låt, vilket löstes med finess. En okänd gäst på scenen hörde också till höjdpunkterna - som hon kunde sjunga!
När vi såg honom i somras med Cardigans var han den ende som kändes riktigt närvarande på scenen – den här kvällen stod han själv i centrum och gjorde det med bravur. (K+T)
Ödåkra Jazzfestival
Mitt tredje lördagsbesök i Ödåkra och tredje gången som jag har tur med vädret - till skillnad mot fredagsbesökarna som fick avnjuta jazz utomhus iklädda regnponcho. Låter inte som någon hit.
Annars är det sig likt. Gården bakom gamla spritfabriken är perfekt för en festival av den här storleken - liten och mysig, där man känner igen besökare (och hundar) från året innan. Men trots det lilla formatet har arrangörerna återigen lyckats få till en line-up av högsta klass - och med variation.
I år hann jag och min jazzälskande pappa med:
The International Gypsy Allstars featuring Giacomo Smith & Adrien Chevallier - skönt sväng med gitarr, fiol och dragspel. Bra uppvärmning på dagen!
Rebecca Bergcrantz - dotter till trumpetaren Anders, som spelade här i fjol, och syster till Iris, som sjöng i förrfjol. Även känd under sitt synthpop-alter ego Raindear, som jag sett värma upp för Eivör på KB för några år sedan. Bjöd på ett fint gig tillsammans med bland annat pianisten Sven Erik Lundeqvist. Blandade gammalt, nytt och eget material, varvat med pappa Anders Bagatell och Joni Mitchells In France They Kiss on Main Street.
Ilan Salem sextet med far och son - Ilan på flöjter och Hillel på trumpet, uppbackade av bland annat Hampus Adami på trombon och min ingifte släkting Franck Amsallem på piano. Och så extroverte italienaren Fransisco Ciniglo på trummor. Lät också bra, med flöjten som extra krydda.
Klarianettisten Adrian Cox har jag sett en gång tidigare i Ödåkra - traditionell gladjazz med humor och glädje, även om han denna gång fick tillbringa större delen av giget sittande på grund av någon krämpa.
Pianisten och sångerskan Champian Fulton är född i Oklahoma men baserad i New York och gav skönt sväng åt klassiker som Pennies from Heaven. Avslutade med Just Friends av Charlie Parker, som hennes pappa spelade på BB när hon föddes - således den första låt hon fick höra.
Avslutningsvis såg vi franske gitarristen Michael Valeanu, som även ingick i Gypsy Allstars tidigare under dagen - även han förstärkt av trummisen Franscisco Ciniglo.
Så det blev jazz kryddat med fiol, flöjt, gitarr, piano och klarinett. Inte illa på en och samma dag! (T)
Malmöfestivalen
SARAH KLANG
2018 dök hon upp i På spåret och vi tänkte wow, vilken röst, henne måste vi hålla koll på om hon kommer till våra breddgrader. Men så har det inte blivit - förrän nu!
Eftermiddagens regn och den tidiga kvällens kollektiva kräftsörplande var med ens som bortblåsta från Stortorget när en av Sveriges mest spännande röster intog Stora scenen och bjöd på sin egen mix av pop, kryddad med country och americana - och som hon levererade under 50 minuter med Beautiful Woman som en av topparna. Förvisso hamnar både bandet och låtmaterialet i skuggen av rösten, men ändå... stor miss att vi inte ha tagit chansen att se henne tidigare. (K+T)
WRETHOVS BRYAN ADAMS TRIBUTE
Anderz Wrethov har på senare år blivit känd som en av Sveriges flitigaste Mello-låtmakare - men den här kvällen blev det inte guld och gröna skogar utan ett pärlband med hits signerade Bryan Adams - vilket Anderz och bandet gör med den äran. Även om det, förstås, inte var lika bra som Bryan själv på Royal Arena för några år sedan. (K+T)
DINA ÖGON
Svensk hybridmusik, som fått massor av cred och två grammisar, och som ska vara väldigt bra live (enligt säker källa) - klart vi ville se det på Malmöfestivalen!
Lyssnade in Dina ögon på Spotify, framför allt senaste skivorna Orion och Oas men det mesta flyter ihop, likt loungemusik, inget som sticker ut. Så frågan var: kunde vi lita på vår säkra källa? Är de bättre live? Ja, det får vi nog säga. Katja var väldigt nöjd, själv tycker jag väl det var helt okej, kul att se och höra men kanske inte något jag behöver se igen.
Största behållningen denna kväll var basisten Love Örsan - som förutom att han är en bra basist dessutom var synnerligen underhållande att se på scen.Bäst var bandet när de fläskade på ordentligt med härligt långa och utdragna gitarrsolon, signerade Daniel Ögren som annars höll en rätt låg profil vid sidan av basist-Love och Anna Ahnlund på sång - bra både när hon sjunger och när hon använder rösten som instrument, nästan som på gamla tiders fäbodar när man vallade in korna med sång. Onekligen ett "eget" inslag i Dina ögons sound. (K+T)
DRESSED TO THRILL
Coverband som lirar låtar av Kiss. Inte så mycket mer att säga om det... (T)
MØ
Lyssnade en del på danska MØ när hon slog igenom för tio år sedan. Sedan dess har en låt som Lean On, som hon gjorde 2015 med Major Lazer och DJ Snake, haft osannolika 2,1 miljarder spelningar. Final Song har spelats 551 miljoner gånger och Don’t Leave 312 miljoner så vi får väl konstatera att det gått rätt bra för Karen Marie Örsted, som nu även fått äran att headlina sista kvällen på Malmöfestivalen.
Första halvan av konserten ägnades åt debutplattan No Mythologies to Follow, som jag tycker har ett mer personligt sound än de senare mainstream-hittarna, inte minst i låtar som Don’t Wanna Dance eller Lana del Rey-doftande Never Wanna Know och Dust Is Gone. Av dessa tre bjöds det dock bara på Never Wanna Know i en halvgrötig ljudmix. Överlag kunde mixen varit bättre denna kväll, stundtals var det för mycket bas och emellanåt drunknade sången i musiken.
Halvvägs in i konserten tände publiken till på allvar i Sun In Our Eyes och några minuter senare steg det stora publikjublet mot natthimlen när hon drog igång Lean On. Runt omkring mig sjöng och dansade ett gäng lyckliga indier, 47 minuters transportsträcka var över. Party, party! En stund senare var det dags för nästa höjdare, Live to Survive, innan hon stängde butiken med Final song. Vad annars?
Live to Survive kom 2022 och är ett bra exempel på hennes nyare sound - supercatchy men inte särskilt unikt - vilket kanske säger mer om dagens producenter än om själva låtskrivandet? Känslan av mainstream förstärks också av att MØs röst ligger i ungefär samma härad som Rihanna, Sia och Zara Larsson. Men ändå… det är catchy, riktigt catchy även för oss som höjer medelåldern på Stortorget och har trötta fötter som ogärna dansar. Av hennes nyare låtar hade jag gärna hört en avskalad Goosebumps, men man kan inte få allt. Det fungerade rätt bra ändå, även om det inte var något toppengig och kanske inte nådde samma feststämning som Miss Li gjorde när hon stängde festivalen 2023. (T)
South Ocean Festival
Vi missade tyvärr premiären på SOF 2023, som bland annat bjöd på Röyksopp, Florence and the Machine och Benjamin Ingrosso- så årets festival ville vi inte missa. Den bjöd på sammanlagt 17 artister med Cardigans upphajpade comeback som dragplåster. Tyvärr kom det inte lika mycket publik i år, men det har redan utlovats en fortsättning 2025 och vi håller alla tummar vi har för att den blir av, för överlag var vi väldigt nöjda. Vi ger plus för varierat utbud av mat, bra ljud och bra storbildsskärmar samt närheten mellan de två scenerna, där den mindre var öronmärkt för lokala band. Att det sedan var i varmaste laget ena dagen och hällregn dag 2, i alla fall fram till Wannadies gick på vid 18-tiden, var ju knappast arrangörernas fel...
South Ocean Festival (dag 2)
Bra drag, bra tempo och bra rock-indie - Linn Koch-Emmery är definitivt värd en större publik än det 50-tal som hängde framför scenen i ösregnet och det kan definitivt vara värt att kolla in henne i höst när hon kommer tillbaka till Malmö. VED inledde därefter dagen på lilla scenen med en psykedelisk suggestiv ljudmatta, två låtar på 45 minuter, festivalens kanske märkligaste akt. De följdes av Jocke Åhlunds Les Big Byrd, som inledde tungt och instrumentalt och sedan fortsatte bjuda på bra rock. Tyvärr blev ljudet sämre på slutet och det blev även några dippar när bandet skulle sjunga på svenska. Liar Thief Bandit följde och levererade rock med bra puls i en halvtimme tills ljudanläggningen lade av. Efter tio minuters intensivt råddande kunde killarna köra igång igen.
The Wannadies (översta bilden) var utan tvekan roligast att se på festivalen. En skön kavalkad av klassisk indie, kryddat med Per Viksten, mannen som säger vad som faller honom in, en riktig höjdare att se och höra! Deville öste på i bakgrunden medan vi åt en god vedugnsbakad napolitansk pizza innan det var dags för Viagra Boys - ett gig som tar ett tag att smälta, oavsett om man gillar deras musik eller inte: ös, galenskap och cool crowdsurfing med saxofon. Sångaren Sebastian Murphy gav ett påtänt intryck i mellansnacken, men det kanske är hans normaltillstånd?
Svart ridå (nedre bilden) är tre unga tjejer från Ronneby och det bästa vi hörde på lilla scenen. Ös och finstämt om vartannat och därtill ett brutalt bra gitarrspel av Moa Swanström. Festivalen avrundades sedan av The Cardigans upphajpade återkomst till Malmö efter 18 år (vi var där!). Tyvärr höll inte Ninas röst denna gång och överlag kändes det ganska avslaget och opersonligt på scen. Plus för Oskar "MotoBoy" Humlebo, som ersatt Peter Svensson på gitarr. Bra val! (K+T)
South Ocean Festival (dag 1)
Först ut i sommarsolen var festivalgeneralen himself, Simon Andersson. Lite mainstream kanske, men bra uppvärmning inför mina nya livefavoriter DeWolff (översta bilden) som levererade som förväntat. Sångaren Pablo van de Poel hann även med en lång tur ut bland den oförtjänt glesa publiken. Hallå Malmö, var höll ni hus?
Colorstone var först ut på lilla scenen, som framför allt luftar lokala band - vilket oftast innebär att de har en tröskel framför sig för att komma vidare från "förbandstadiet" och Colorstone var inget undantag. De följdes på lilla scenen av Need for Speed, som lät uppfriskande fräscht efter Familjens spelning på stora scenen. Har lite svårt för Johan T Karlssons sång och tyvärr plockade han inga pluspoäng på mig live - tvärtom. Synd, med tanke på att en del låtar egentligen är rätt bra, men här förvandlades allt till roliga timmen. Hellre än bra, typ, och då är en timme väldigt lång tid...
Amerikanska The Midnight (nedre bilden) följde på stora scenen med sitt snyggt producerat 80-talssound kryddat med sax och som jag upptäckte i våras. Nackdelen med dem är att många låtar flyter ihop, både på skiva och live och blir svåra att hålla isär, som Gloria, Days of Thunder och Jason. Mixen var inte heller lika finslipad som på skiva men ändå ett trevligt gig med bra drag. Och så den där killen på saxofon (även om det kändes som att även han gick på repeat efter ett tag).
Alltid kul att lyssna på Babian, så även denna gång, innan Phoenix rundade av första dagen. Vi har inte lyssnat så mycket på detta franska band innan men blev positivt överraskade över energin på scen och att det lät riktigt bra - även om Thobias förstås hellre hade sett holländarna i Dewolff avrunda och headlina kvällen. (K+T)
The Killers
Det är bra, det är ös, det är snudd på knock-out (trots att bandet hoppade över låten om Tyson och Douglas). Men det är också väldigt högt och skränigt ljud och det drar tyvärr ner betyget, precis som i Köpenhamn för sex år sedan. Extra plus för att bandet blandade och gav under sina tre kvällar i Glasgow. Ena kvällen avslutades giget med Mr. Brightside, som denna gång får öppna istället för Read My Mind, vilket känns helt rätt. In med låtar som Run for Cover och A Dustyland Fairytale – det gillar vi – samtidigt saknade vi Dying Breed som spelades dagen innan och låtar som Tyson vs Douglas och Miss Atomic Bomb.
Bandet, förstärkt med tre körtjejer, är som vanligt tämligen anonymt bortsett från originaltrion Brandon Flowers, Ronnie Vanucci på trummor och gitarristen Dave Keuning som tillåts ta någorlunda plats och av dessa tre handlar förstås det mesta om Brandon Flowers. Som återigen levererar, som återigen får oss att känna att den här kvällen, då ger han verkligen allt för oss som kommit hit – ett intryck som förstärktes redan när han dök upp med förbandet Travis och gav en sprudlade version av Aztec Cameras Somewhere in My Heart, onekligen kvällens absoluta höjdare.
Svackor? Ja, det fanns några nyare låtar som bandet spelade pliktskyldigt istället för att lufta fler av de gamla hitsen. Åsså det dåliga ljudet förstås, som drar ner betyget. Egentligen är det rätt märkligt att det ska vara så dåligt, med tanke på att teknikerna hade haft två kvällar på sig att ställa in allt... (K+T)
Travis
Det var länge sedan jag blev så här glad av se ett förband – eller ska vi säga återse? Det var 15 år sedan sist och är det någonstans man ska se Travis så är det förstås just här i Glasgow, på bandets hemmaplan.
Det tar inte många sekunder in i Sing förrän publiken tänder till och sen rullar det på med klassiker som Flowers in the Window, Closer och Why Does It Always Rain on Me?. Dessutom fick vi en liten sånglektion för att kunna sjunga med i refrängen på nya Alive, från plattan som släpps i juli.
Allra bäst blev det i en cover på Aztec Cameras Somewhere in My Heart, som bandet lade in som bonus denna tredje och sista kväll i OVO Hydro – och fick dessutom oväntat sällskap på scenen av Brandon Flowers i Killers i ett härligt musikaliskt fyrverkeri kryddat med tre snubbar på blås, som dök upp som från ingenstans och sedan bara försvann igen. Den här kvällen var det snudd på att förbandet överträffade huvudakten, om inte annat så för att ljudet var bättre. (K+T)
Keane + Carlos Atlantis
Keanes första besök i Malmö sedan 2003, då de lirade på KB som förband till The Ark. Nu tillbaka igen för att fira att bandets genombrott Hopes and Fears fyller 20 med hits som Everybody's Changing och Somewhere Only We Know.
Det var trångt, svettigt och återigen väldigt bra och - med hjälp av publiken - ett otroligt tryck i refrängerna. Ljudet var oxå bra, inte minst på sångmicken där Tom Chaplin briljerade med sin klara röst.
Och så har vi förbandet… Blir alltid skeptisk när arrangören ringer in ett lokalt band strax innan ett gig, speciellt om de bara släppt några enstaka låtar på Spotify. Den här gången blev det Malmöbandet Carlos Atlantis, som spelar något slags pretto-indie. Musikaliskt okej, om än med lite märkliga melodier. Jag gick i alla fall inte igång på det utan hade hellre sett Keane gå på en timme tidigare. (T)
Olivia Rodrigo + Remi Wolf
Tre års väntan är över - äntligen kom dotterns största idol till Köpenhamn! Visserligen öppnade Olivia Rodrigo med ett par låtar som jag har svårt för, men sen radade hon upp Vampire, Traitor, Drivers Licence, Teenage Dream och Pretty Isn’t Pretty… så bra!
Till plusen denna kväll hör också snygg scenlösning, bra ljud, sju dansare och en stjärnhimmel med en flygande måne, som hon seglade ut över publiken i till ett öronbedövande jubel. Och så rullar det på i 1:45 utan en enda svacka till avslutande Get Him Back! som sitter som en smäck.
Till skillnad från vissa andra "Disneytjejer", som satsat på mainstreampop, har Olivia skapat en egen mix av pop och rock, kryddat med attityd - från ljuva ballader till råa riff - och med texter som kan vara både bittra och explicita. Jag är inte bara söt, jag kan visa långfingret också. Och gör det bra! (T)
Siena Root + Sgt. Sunshine
I höstas såg jag detta 70-talsinspirerade Stockholmsbandet som förband till holländska Dewolff. Nu är Siena tillbaka i Malmö igen, denna gång med eget förband och som en skön kontrast till Eurovisionveckan i Malmö.
Förbandet Sgt Sunshine var lite skramligare men Siena gjorde det till en bra kväll kryddad med Johan Borgströms gitarr. Dessutom fick vi parkering precis utanför dörren, mitt i stan en fredagkväll. Bara en sån sak! Kvällens gig innebar även att Siena Root nu är ytterligare ett band, som jag sett både som förband och huvudakt - i spåren av White Lies, Snow Patrol, Marina and the Diamonds, WhoMadeWho, Bonafide, Creeps, Beyond the Black och Public Service Broadcasting. (T)
Danko Jones + Gatuplan
Det börjar med ett "Guess who's back? Me, motherfucker" och sedan är det plattan i mattan i 80 minuter. Inga ballader, ingen överdriven sentimentalitet utan bara ren rock'n'roll. Bäst är äldre låtar som First Date, Had Enough och My Little RnR men kul även med allsången till nya Good Time, som på något sätt satte ribban för kvällen: "I came here to fuck shit up and have a good time". Med andra ord: Danko är sig lik och levererar det ena brutala mellansnacket efter det andra.
Kul också att få uppleva punkromantikerna i Gatuplan. Bandets sångare var på turné i USA för 24 år sedan med sitt Noise Conspiracy. En kväll i Chicago hade de som förband ett kanadensiskt band som såg så hårda och coola ut att Inge inte visste om han ville bli polare med dem eller om han borde vara rädd. Det var Danko Jones - de blev vänner och nu turnerar de alltså tillsammans i Sverige. (T)
Charlie Cunningham + Quinquis
Engelsk singer-songwriter med skön röst. Trevligt på alla sätt men lite ”same-same” efter en stund när låtarna började flyta ihop.
Och så Quinquis, fransk elektronica med tjej som sjöng på bretagnska. Udda musik varvat med fascinerande och charmiga beskrivningar av bretangsk tradition och storytelling. Avslutade med cover på Take My Breath Away. Kommer dröja länge innan vi hör något liknande igen… (K+T)
Memorials + Spunsugar
Engelska Memorials och skånska Spunsugar - två band till billig penning, som jag aldrig hört talas om innan och nog inte kommer att lyssna så mycket på i fortsättningen heller...
Kul ändå kul att bara droppa in och ”lyssna utanför boxen”. Vem vet, där kan ju finnas guldkorn, men tyvärr inte i kväll. Dessutom var ljudet inget vidare.
För mig var detta första gången på Inkonst i chokladfabriken. Lokalen är väldigt speciell, med scenen placerad i ett hörn och en stor pelare framför. Största problemet denna kväll var dock inte pelaren utan ljudet. (T)
Best of 2023
Katja:
Bästa konsertupplevelse 2023: Coldplay (Göteborg)
Thobias:
Bästa konsertupplevelse 2023: Coldplay (Göteborg)
Runner-up: DeWolff (Malmö)
Bästa svenska: The Flower Kings (Uppsala)
Bästa support: Siena Root (Malmö)
Bästa festivalgig: Amigo the Devil (Malmö)
Bästa ljud: Coldplay
Weeping Willows med Lisa Nilsson
Så var det dags för ännu en julturné med Weeping Willows, förstärka med Lisa Nilsson - sångerskan med den fantastiska rösten som länge närt en hemlig dröm om att få bli en del av Willows, den dag de bestämmer sig för att utöka med en tjej. Soundmässigt bjuder setlisten inte på några större överraskningar - Willows låter som Willows, oavsett om det är jultema och det känns fortfarande som en skön kontrast till det slaskiga skval vi riskerar att utsättas för i butiker och på radion så här års.
Det bjuds således på covers av Stevie Wonder, Pogues och The Zombies och det är lagom ösigt tills Lisa Nilsson sänker tempot med Jul, jul, strålande jul och Det strålar en stjärna. Hennes Himlen runt hörnet får också slinka med, till allmänt jubel. Det visar sig snabbt att Lisas röst matchar Magnus Carlssons på bästa tänkbara sätt, även om Magnus röst lät lite sliten på slutet.
Det blir pluspoäng även för blåset och stråkkvartetten - vilken lyx, för att citera Magnus - och jag hittar egentligen bara ett fel på upplägget: extranumren. Bandet gick av på topp, efter storslagna Midwinter Moon och First of May, toppad med Goran Kajfes trumpetfanfarer. Hade de slutat där, hade det varit ett fantastiskt slut på giget. I stället kom bandet ut med temposänkaren Det lyser en stjärna, en udda Elvislåt och Helga natt på svenska och engelska. Visst... Det är fint, det är jul och det är vackert men det tog liksom udden av det mäktiga slut som de hade byggt upp. Men det är förlåtet, trots allt är det ju jul. (K+T)
Hannes Aitman + Gideon Jeremia
19-årigt löfte från Västerås som hyllats av bland annat Klara Söderberg i First Aid Kit. Hannes Aitman har en mogen röst som passar perfekt i Americanagenren och kan mycket väl bli något stort. I så fall kommer vi som var på Babel i kväll att belåtet säga ”vi var där”.
Vi bjöds på ett lite ruffigare demo-sound än på skiva, vilket passade den lilla lokalen bra. Att det sedan bara blev 45 minuter på scen kommer oxå med tiden att vara förlåtet. Killen har trots allt bara hunnit släppa fem låtar, men det blir förhoppningsvis snart fler!
Än så länge är mellansnacken charmigt taffliga, som när han försynt frågar oss i den mestadels äldre publiken om vi "känner till ett band som heter Fleetwood Mac". Covern som följde var okej, egna låtarna desto bättre. (T)
DeWolff + Siena Root
Med ett biljettpris på 295 kronor kändes detta på förhand som årets kanske bästa konsertinvestering, men hallå Malmö! Ett band som detta ska inte behöva lira i en trång före detta kyrka utan borde kunna fylla betydligt större arenor. För det här är coolt. Det är hammond. Det är kul. Det är ös med rejält stänk av 70-talet. Förra plattan, Wolf Pack, var måhända snäppet vassare än årets Love, Death & In Between men vad gör det när man levererar så starkt live?
Inför höstens turné har de kallats för”Hollands nya rocksensation” men i själva verket är de inte särskilt nya utan har lirat sin ”psykdeliska rock” i mer än 15 år. Kvällens gig var deras första på svensk mark m en förhoppningsvis inte det sista! Gitarr, hammond och trummor. Och så en rejäl laddning energi på det. För att citera min gamla kollega Micke H : Det här är bra på riktigt!
Stort plus även till förbandet Siena Root som fick nästan 55 minuter - och briljerade! (T)
The Flower Kings
Tredje giget på kort tid med The Flower Kings, denna gång på en liten, trång scen i Köpenhamn, knappt så alla fem fick plats på scenen… Vi bjöds på några nya låtar och så - förstås - episka Stardust We Are som slutnummer. Tyvärr satt den inte riktigt lika bra som i Uppsala för tre veckor sedan men den är ju fantastisk ändå. Stor bonus att de spelade i 2:15 och bland annat bjöd på Church of Your Heart. En favvis som inte var med på förra setlisten i Uppsala. (T)
The Flower Kings
I somras såg jag Marillionsångaren Steve Hogarths show, där han satt ensam på scenen med ett piano och sjöng egna låtar varvat med covers och en massa anekdoter - ett udda men kul koncept för att ge fansen det där lilla extra.
Nu var turen kommen till ännu ett annorlunda koncept, The Flower Kings ”fan days” i Uppsala för att fira släppet av sitt sextonde studioalbum Look at You Now. Detta firades med en TFK-helg, där bandet inte bara lirade dubbla kvällsgig lördag-söndag utan även bjöd in sina mest intresserade fans till exklusiva eftermiddagspass på Reginateatern.
Paketerat som ett soundcheck bjöds det under en dryg timme på eget material, som sköna Cosmic Circus (en av mina favoriter, som jag inte fått höra live förrän nu) och covers á la Beatles’ Let It Be och Across the Universe.
Eftersom det var "soundcheck" var det inte helt strukturerat på scenen mellan låtarna, där musikerna ömsom diskuterade vad de skulle spela härnäst och ömsom kommunicerade med mixerbordet för att höja det ena eller det andra. Men trots känslan av att det inte var helt repeterat lät det fantastiskt bra och ljudbilden var hur klar som helst.
Bland det som stack ut mest under eftermiddagspasset var ett långt jam, som till stora delar byggde på gästande dragspelaren Aliaksandr Yasinski från Belarus, där musiken sakta men säkert repeterade sig mot crescendo, kryddat med allehanda solon. Snacka om godis för oss på läktarplats! Efter en kort paus blev det sedan en timmes frågestund med bandet uppradade på scenen, där de flesta frågorna hamnade hos ”Mr Flower King” himself, Roine Stolt, följt av fotosession med bandet. Helt klart ett lyckat och trevligt koncept!
Några timmar senare var det dags för bandet att gå upp på scenen igen för det ”riktiga” giget. För ovanlighetens skull luftade TFK en hel del nytt material – som Dream, Day for Peace och Beginner’s Eyes – öppningslåten från nya plattan som är ”det i särklass mest komplicerade vi spelat” om man får tro Hasse Fröberg.
Sammantaget tycker jag det lät både bra och fräscht, även de låtar som har 20-25 år på nacken. Där ger jag ett plus för att de luftade lite annorlunda låtar än de brukar, även om det förstås även bjöds på halvtimmesklassikern Stardust We Are – den här gången med ett skönt mellanspel på piano av bandets nye keyboardist Lalle Larsson. Med på scenen fanns för övrigt även extra keyboardisten Daniel Lantz, Hasse Bruniusson på trummor och Jannica Lund på sång.
Under dagen hann jag fråga Hasse Fröberg och jodå, visst var det han som sjöng Carolas Främling med skolbandet Jetfarts när vi blivande gymnasister var på öppet hus på Linnéskolan våren 1983. En låt han inte sjungit sedan dess - och det gjorde han inte den här gången heller...
Om några veckor är det dags igen, fast i Köpenhamn. Vågar vi hoppas på en låt som Church of Your Heart? (T)
Big Country
Som jag väntat - på dagen 37 år efter förra giget i Eriksdalshallen var det äntligen dags att få återse skotska Big Country - en spelning som var inplanerad redan 2020 men flyttats fram flera gånger på grund av pandemin.
Debutplattan The Crossing (1983) är fortfarande grymt bra och knockade mig med säckpipegitarrer, vemod och ös. Tvåan var sådär men trean The Seer är oxå bra med sitt lite popigare sound. Tillsammans utgjorde plattorna en viktig del i mitt soundtrack både under gymnasiet och när jag reste runt i Skottland efter studenten. När jag nu hör dem igen så göder det förstås en längtan att åka tillbaka (vilket jag sedan gjorde sommaren därpå).
Bandets sångare Stuart Adamson dog tyvärr 2001, men två av originalen är kvar och håller fortfarande hög klass: gitarristen Bruce Watson och trummisen Mark Brzezicki. Med sig hade de Watsons son Jamie på gitarr och sångaren Simon Hough, vars röst dock inte höll fullt ut. Det gjorde inte heller ljudmixen, som stundtals var väldigt skränig. (T)
Ödåkra Jazzfestival
Tredje jazzfestivalen i Ödåkra, andra gången för min del och fortsatt tur med vädret. Dagens line-up bjöd på bland annat Björn Ingelstam, Viktor Nyberg, Chris Tanner, Ben Gillespie, Tricia Boutté, Andreas Svendsen, Hilda Nordkvist, Christopher McBride, Linus Olsson. Anders Bergcrantz, TJ Johnson och Bohuslän Big Band.
Ska jag plocka ut något enskilt guldkorn får det bli spelglädjen hos australiensarna Tanner och Gillespie, som inte bara svängde, det märktes också att de hade riktigt kul. De dök även upp på scenen med Tricia Boutté, sångerska från New Orleans som också bjöd på en härlig show. (T)
Malmöfestivalen 2023
Icona Pop
Okej, jag ska erkänna att jag inte har örnkoll på Icona Pop mer än ”I Love It” förstås. Och jag var nog 30-35 år äldre än genomsnittet på Stortorget. Och att jag, med risk för att få det att låta som att jag är född på 1800-talet, är lite skeptisk till DJ-set på en stor scen - då vill man ju ha ett band som spelar live. Tjejerna sjunger bra, dansar runt och återvänder då och då till sina mixerbord - oklart vad de skruvar på - och bjuder på en timme i högt tempo innan man stänger kvällen med låten alla väntat på: I Love It.
Tempot är inte bara högt utan även ungefär samma antal BPM genom hela giget - där saknade i alla fall jag något som bröt av och sänkte tempot för en stund. Eller något mer utvecklat mellansnack. Men det landar ju kanske oxå i min syn på gig vs dansakter på klubb, att man som publik hoppas bli överraskad. Vilket förstås är svårt när hela showen ligger fördigpackad i en dator. Hursomhelst var det en kul kväll!
The New Breed of Thieves
Bland det bästa med festivaler är när man vågar släppa sargen och inte bara går efter de säkraste korten utan även tar chansen att vidga sina vyer och testa något nytt. Ibland låter det skit men oftast har jag blivit positivt överraskad. Dit hör The New Breed of Thieves, som jag upptäckte häromdagen via åtta låtar på Spotify - efter att ha bläddrat i festivalprogrammet efter något skojigt att slå ihjäl ett par timmar innan jag skulle hämta Dottern.
Flera av de "gamla" låtarna - från debuten 2019 - låtar riktigt bra som Over and Over, Never Looking Back och Out of My Mind. Dessa kompletterades med låtar från en kommande platta i ett helt okej gig - helt klart värt gratis-inträdet!
Debase
Sista kvällen bjöd på två ytterligheter - först Debase på Rock Stage vid kanalen följt av Miss Li på Stortorget.
Debase rockar tungt och är kanske inte riktigt min stil, men det var ändå ett "must see" på festivalen eftersom min gamla kollega Micke Hansson är sångare och frontfigur i bandet. Så härligt att se att du fortfarande rockar, Micke. Still living the dream!
Miss Li
Miss Li avrundade festivalen med fullt ös i en och en halv timme; ett riktigt yrväder och kul att se live. Den här gången ramlade Linda inte ner från någon scen, däremot var hon ner till publiken ett par gånger och kom knappt upp på den höga scenen igen.
Som avslutningsnummer på festivalen var detta lysande och hennes inbitna fans fick förmodligen precis det de hoppats på: ett otroligt tempo, konfettiregn och så ett pärlband av hits som Komplicerad, Lev nu dö sen och Ålderdomshemmet. (T)
Steve Hogarth
Han hade den otacksamma uppgiften att ta äver mikrofonen i Marillion efter Fish - men sedan dess har det gått nästan 35 år, åtskilliga skivor och turnéer så vi får anta att bandet gjorde ett bra val när de anställde Steve Hogarth. Då och då blir det utflykter på egen hand, som sommarens svenska turné där Steve möter fansen, ensam med ett piano och laddad med både anekdoter och låtar - såväl egna som covers. Det är lågmält och personligt, enkelt sammanfattat i kvällens programförklaring ”Nice people in a room with Mr H, what are we going to do?”
Det är onekligen ett lika udda som spännande upplägg - även om det mest märkliga nog är varför Mr H hamnade just i den gamla aulan på Dotterns gymnasieskola... Musiken då? Jo, det bjöds mycket riktigt på både Marillion och covers av bland annat Bob Dylan och Rolling Stones, det senare för att hedra Mick Jagger som fyllde 80 just denna dag.
Steve svarar snabbt när publiken önskar Life on Mars och Waterboys The Whole of the Moon. Däremot slår han bakut när en snubbe föreslår Uptown Funk - Do you want me to play a fucking disco song, skrattade Steve, för dagen klädd i något som mest liknade en rosa regnrock. Men efteråt letade han rätt på snubben och gav honom en kram.
Till slut blev det 15 låtar under två timmar och en kvart, nio färre än när han spelade i Liverpool nyligen. I gengäld blev det kanske mer snack och anekdoter här. Något minus? Möjligen att aulan inte ens var halvfull! (T)
Coldplay + Luciia + Griff
Det började i augusti 2009. Vi körde upp till Stockholm för att se Coldplay på Olympiastadion med White Lies som förband. När mörkret sänkte sig och gitarren gick igång i Fix You, då var det ståpäls. Lovers in Japan och Viva la Vida två andra höjdare - och så The Scientist förstås.
Men efter plattorna X&Y och Viva la Vida tycker jag att skivorna blivit allt ojämnare. En hel del tråklåtar fast inte så illa som när en recensent beskrev bandet som ”musik för sängvätare”.
Live däremot fortsätter bandet att gå från lysande till ännu mera lysande. Grunden fanns där redan 2009 med fyrverkerier, fjärilskonfetti och jätteballonger och det har man fortsatt att utveckla till perfektion. Men det skulle förstås inte funka om inte låtarna höll för det stora arenaformatet; då skulle alla effekter bara bli kosmetika.
Så, återigen, en fantastisk konsertupplevelse i regnet - ja det är inte alltid så kul att vara publik när det är blött men än mer imponerande att bandet lyckades hålla fanan i topp, trots vädrets makter. Plus också för supporten Griff! (K+T)
Ingelstam's Annual Swing Party
Härlig gladjazz på Copenhagen Jazz Festival med Björn Ingelstam på trumpet och min avlägsne ingifte släkting Franck Amsallem på piano. Så bra! Och sån glädje med flera par som dansade loss på den lilla golvyta som var ledig på Charlie Scott’s pub - väldigt långt från nidbilden/stereotypen av jazzpublik bestående av äldre herrar i blazer som applåderar artigt efter varje solo. Här var publiken verkligen med på noterna!
Franck är sedan länge en av Frankrikes ledande jazzpianister och jag upptäckte honom under pandemin när jag började släktforska. Kvällens gig i Köpenhamn var tredje gången jag såg honom live - denna gång tillsammans med ett par gamla bekantskaper, men oxå ett par snubbar han aldrig lirat med och till och med några låtar han aldrig spelat förut. Men det märktes inte nånstans och det är det häftiga med jazzen, när duktiga musiker möts och vet precis var de har varandra fast det är premiär tillsammans. Franck själv kör regelbundet tretimmarsjam på Le Duc i Paris där det passerar allehanda duktiga musiker varje vecka. Det måste vara en fantastisk skola, även när man fyllt 60 och lirat hela livet. (K+T)
Bonny Light Horseman + Amigo the Devil
Oplanerat besök på Americanafestival, som först bjöd på trevlig folk/country med Bonny Light Horseman. Sen dök det upp en misstänkt growlare på scen, inte olik Dave Grohl fast rundare. Men det blev ingen growl utan snubben började sjunga med en härligt klar röst - som Ed Sheeran ungefär. Redan där tappade vi hakan. Sen blev det ett gig fullt av överraskningar: humor, svärta, ös, banjo och allt däremellan.
Bästa mellansnacket: ”nu undrar ni nog vad fan det är för fel på de här människorna? Det ska vi reda ut under det här gigget”. Bästa låten: I hope your husband dies. Stor humor! (T)
Peter Gabriel
Han dök upp på scenen som en äldre och stillsammare upplaga av sig själv; varken ansiktsmålad som en uggla eller med någon konstig sak på huvudet som på 70-talet. Allt var kanske inte bättre förr, men med tanke på bredden i Gabriels katalog - även om vi räknar bort tiden i Genesis - känns kvällens setlist rätt tunn.
Elva nya låtar, varav de flesta inte är släppta än, ställs mot en handtull gamla hits där Red Rain och In Your Eyes imponerade medan Big Time och Solsbury Hill sänker betyget. I ena fallet för att sången inte höll, i andra för att låten spelades lätt forcerat och inte i takt med sången. Åsså bjöd han förstås på Sledgehammer- för att direkt sänka den nyfunna partystämningen och gå på paus.
Det finns en rad låtar jag saknar denna kväll,som Family Snspshot, Games Without Frontiers och I don’t Remember. En annan var Here Comes the Flood, som öppnade konserterna i Tyskland i helgen - förvisso på tyska - men som nu ersatts lite blekare Washing of the Water. En annan miss är att det blev lite väl lugnt i början, med bandet samlat runt en lägereld på scenen. Först i refrängen på låt 3, nya Panopticom, hettar det till.
Några plus? Ja, bandet är stabilt med bäde stråkar och blås. Bäst är trummisen Manu Katchés insats på Red Rain och cellisten och sångerskan Ayanna Witter-Johnson som får ta ordentlig plats i rampljuset, inte minst som ersättare för Kate Bush i Don’t Give Up.
Slutbetyg: helt ok men för mycket nytt material (K+T)
Steve Hackett
Avstår Eurovision till förmån för ännu en Genesis-show med Steve Hackett, som inledde med ett ojämnt gäng egna låtar. Vissa av dem är briljanta, som Spectral Mornings, Every Day och maffiga Shadow of the Hierophant. Vi bjuds också på ett lysande bas-solo av Jonas Reingold i A Tower Struck Down, men också lite mer utmanande material som i inledande Ace of Wands, där det nästan blir lite jam-känsla.
Efter paus väntade Genesis-plattan Foxtrot från 1972, som jag egentligen tycker är lite ojämn, samt mästerverket Firth of Fifth. Bara den är ju värd entrépengen!
Återigen lyckades Hackett med bedriften att få det gamla materialet att låta snudd på ännu bättre än originalet. Skriver snudd på, för musikaliskt är det kanon, men precis som tidigare gånger tycker jag att sångaren Nad Sylvan är den svaga länken. I sina bästa stunder låter han väldigt likt Peter Gabriel på rösten men är rätt grå på scen. Först i Supper’s Ready, avslutande numret från Foxtrot, börjar han sprattla lite, släppa loss och visa inlevelse. Det är förmodligen rätt långt ifrån hur Gabriel brukade äga scenen när det begav sig men sådana jämförelser är förstås taskiga att göra. Sen kanske det är fullt möjligt att Hackett med flit håller Nad lite i bakgrunden för att själv inte riskera att själv bli en biroll.
Firth of Fifth är, i mitt tycke, bästa Genesislåten ever och sitter som en smäck även denna kväll. Den borde förstås vara den givna avslutningen på giget men det kommer mer - ett trumsolo följt av medleyt Los Endos/Slogans/Los Endos. Ett nummer som börjar bra, har ett skumt mellanspel och sedan avslutar mäktigt och då är det förlåtet att de inte avslutade med min favvis. (T)
The Waterboys
Nej, det blev förstås inte samma maxade upplevelse som det var i det gigantiska partytältet på Irland 1990 - ett av mina allra bästa konsertminnen - och konstigt vore det väl annars. Men det blev kul ändå, även om det inte var samma folkmusik-touch som den gången, då plattan Fisherman’s Blues fortfarande var en hit.
Ett 50-tal musiker har kommit och gått i bandet men sångaren Mike Scott består - det är ju han som är Waterboys. Rösten är sig lik, oslipad och lätt nasal, och alltjämt en viktig del i bandets trademark.
Roligast på scen är emellertid inte Scott utan amerikanen Brother Paul Brown på Hammond och synth. En lätt kufisk uppenbarelse, som hämtad från Gringotts eller hobbitvärlden, iklädd något slags hippie-varitékläder och som lirar med sällan skådad intensitet, inlevelse - och minspel. Riktigt bra!
Brown får också ta över fiolens roll i de klassiska folklåtarna som Fisherman’s Blues, Bang on the Ear och When Ye Go Away.
Bandet bjöd på två set om cirka 2:15 plus paus. Här gick våra åsikter i sär men personligen tycker jag andra setet var bäst. Visst, det var riktigt bra i låtar som How Long Will I Love You, Because the Night/the Pan Within och Blackberry Girl men samtidigt lite ojämnt. Andra setet rivstartade med en av mina nyare favoriter, My Wanderings in the Weary Land och avslutades inte helt oväntat med The Whole of the Moon. En klockren avslutning, givetvis, men samtidigt kanske väl mycket ”måste” och dessutom kändes pianot för högt och hårt.
Måhända var publiken i Tralee 1990 yngre än den i kväll på Slagthuset och den satt definitivt inte ner. Övriga jämförelser är förstås orättvisa - jag tycker nämligen att Mike Scott & kompani håller än. Låtarna gör det definitivt! (K+T)
RPWL + Tanyc
Nya favoriter, tyska RPWL på coola Kulturbräuerei i Berlin - efter ett infall att bli lite wild & crazy och dra till Berlin på en 24-timmarstur.
Hade inte hört talas om RPWL förrän vi kom hem från Berlin för tre veckor sedan, då Spotifys algoritmer tog över musiken och letade fram något som vi borde gilla. Och det gjorde vi! Hur har vi kunnat missa dessa? När jag sedan såg att de skulle lira i Berlin så tätt inpå var det svårt att stå mot frestelsen och det var det värt - för detta är riktigt bra live, inte minst gitarristen Kalle Wallner som gör en grym insats utan att egentligen ta för mycket plats på scen.
RPWL började för övrigt sin karriär för 25 år sedan som Pink Floyd-coverband och ger fortfarande konserter där de enbart spelar Pink Floyd.
Efter en halvtimmes inledning med sångerskan Tanyc, kompad av just Kalle Wallner (de är tydligen gifta med varann) blev det över två timmar RPWL med fokus på senaste plattan Crime Scene, som inspirerats av autentiska brott och mord.
Lang sjunger bra, i vissa fall rätt likt David Gilmour, men känns lite stel. Med kavaj och en scrarf knuten i halsen ser han mer fransk ut än tysk, en klädsel som dessutom måste varit rejält varm i den gubbsvettiga konsertlokalen.
Efter den inledande timmen med brott som tema bjöds det sedan på ett gäng gamla hits. Bäst i mitt tycke var What I Really Need, Unchain the Earth och Roses. Bäst av de nya: A Cold Spring Day in 22, som handlar om de ouppklarade morden på sex familjemedlemmar i en tysk by för hundra år sedan. (T)
Roger Waters
Han hymlar inte med att han kommer att bli politisk - tvärtom - utan kommer med en varudeklaration redan innan konserten går igång: är du bara här för att du gillar Pink Floyd och inte vill höra Roger prata politik? Well, fuck off, då kan du gå ut och sätta dig i baren istället.
Det är lätt att avfärda Roger Waters som en grinig gammal man, som bara måste tycka till om allt. Ibland blir det kanske lite för mycket tyckande men den typen av kritik verkar vara som att hälla vatten på en gås. Med det sagt: det är svårt att vara likgiltig inför Waters alla budskap. Man kan bli berörd, man kan bli provocerad och man kan till och med njuta av det. Men inte gå hem oberörd. Gillar du det inte? Fuck off!
Waters inleder med några säkra kort från The Wall, däribland Comfortably Numb i en avskalad version. Var lite skeptisk när jag först hörde den nya versionen på Spotify, men live växer den och skulle vara väldigt suggestiv, om det inte vore för extremt höga ”åsksmällar” som funkar i introt men sen bara blir störiga.
Hyllningarna till Floyds medgrundare Syd Barrett i Wish You Were Here och Shine on You Crazy Diamond är fina och det är kul att se 60-talsbilder och filmer på Floyd. Inga bilder på David Gilmour, dock. Alltid retar det väl någon.
Övetlag är första setet ojämnt men efter paus lossnar det rejält och blir riktigt bra. Den flygande grisen dyker förstås upp och setet från Dark Side of the Moon är magiskt bra (Money undantaget, som jag egentligen aldrig gillat men som i alla fall arrangerats till det bättre). Kul också att han luftar Two Suns in the Sunset från den i mitt tycke underskattade Final Cut, sista plattan innan Roger lämnade Pink Floyd.
Mellansnacken sköts i textform via de stora skärmarna, som hänger över den avlånga scenen, mitt på golvet. Först på slutet, inför kvällens andra versionen av hyfsat nya The Bar blir Roger riktigt personlig och levererar ett underhållande mellansnack, varpå han kommer av sig efter några takter på pianot och tvingas börja om.
Bandet är samspelt och bra och får också gott om respekt av Roger, inte minst när de går av scenen och tackas personligen av huvudpersonen.
Sammantaget en snygg upphämtning i andra setet men inte lika bra som vid förra giget i Köpenhamn. Ljudet var inte heller lika fantastiskt som det brukar.
Detta var min sjätte konsert med Roger Waters, men nu blir det väl inga fler vändor för 79-åringen? Fast det är klart: säger vi det allt för högt får vi nog ett fuck off tillbaka. (T)
Kamelot + Myrath + Eleine + League of Distortion
Oplanerat gig - när Hasse och jag var på KB i fredags bjöd de oss på varsin biljett till i kväll (försäljningen hade väl gått trögt….)
League of Distortion
Bandet beskriver sig själva som ”Female Fronted Modern Metal from Germany”. Sångerskan Ace sprattlade runt men lät väldigt tunn på rösten, ja faktum är att de låter klart bättre på Spotify där man även har synthar med i ljudbilden. Inte helt i min smak men ändå. Killarna i bandet hade överlag fula scenkläder. Rödluvan ovan var i alla fall lite innovativt på slutet medan övriga drog på sig svarta bödelhuvor. Ach ja, die Deutsche gruppe ja.
Eleine
Bättre drag och högre volym på skånska Eleine med sångerskan Madeleine Liljestam och gitarristen Rikard Ekberg som frontfigurer. Ägde scenen betydligt mer än tyskarna som inledde, inte minst genom stark sång. Med den höga volymen försvann också en del av nyanserna i låtarna, som även i detta fall låter bättre på Spotify.
Myrath
Efter ett gäng tyskar och ett gäng svenskar var det dags för fem snubbar från Tunisien. Erkänner fördomsfullt att jag inte hade någon koll på att det spelades hårdrock i Tunisien men det gör det. De heter Myrath och har spelat ihop i över 20 år. Sångaren Zaher Zorgati är riktigt bra och bandet levererar ett gäng starka låtar med bra tryck i refrängerna och lagom dos orientaliska stänk (inte lika mycket som på skiva).
Namnet Myrath må låta som något hämtat ur Sagan om ringen men on stage är det helt klart en positiv överraskning.
Kamelot
Och så kvällens huvudakt, amerikanska Kamelot med svenske sångaren Tommy Karevik och förstärkta med schweiziska sångerskan (och growlaren!) Melissa Bonny.
Hasse och jag var överens om att det är märkligt; här har vi ett band som funnits sen 1991, släppt 12 plattor och turnerat flitigt och så kunde vi inte komma på en enda låt. Efteråt var det också lite kluvet. Emellanåt riktigt bra, emellanåt som att sång och komp inte hänger ihop och ett tag kändes 1,5 timme som rätt lång tid. Bäst är det när Melissa Bonny är med på scen och tillåts kliva fram. Och Tommy? Ja, det är förstås kul att han snackar svenska men samtidigt känns det lite oengagerat. Kändes också som att man försökte ta på sig en större arenakostym än vad KB:s lilla scen medger. (T)
Night Flight Orchestra + Donna Cannone
Så var de äntligen tillbaka på scen igen, efter ett par år av bedrövelser. Först pandemin, sedan kriget i Ukraina som fick bandet att ställa in förra vårens planerade turné med kort varsel, och slutligen den tragiska nyheten att bandets gitarrist David Andersson gått bort efter missbruk och problem med psykisk ohälsa.
Det var inte helt fullsatt men lagom till klockan 9 fylldes KB:s golv när Night Flight Orchestra drog igång och – som förväntat – levererade en ösig partymix av speedad 80-talsrock med sköna refränger. Och så Björn Strid, förstås, iklädd vit kostym och caipe, med en stabil insats på sången.
Det är bra drag, det svänger och känns tveklöst som att bandets material lyfter live. Minns fortfarande Sweden Rock 2019, där NFO bjöd på ett riktigt bra gig i solskenet. Här, på en tajtare klubbscen, funkar det ännu bättre. Bandet hinner leverera 14 låtar på knappt en och en halv timme och det blev även den traditionella ”ormdansen” till avslutande West Ruth Ave. Till favoriterna denna kväll hör Satellite, Divinyls och If Tonight Is Our Only Chance (älskar dessa åttiotalssynthar!). OK, jag hade kunnat klämma in Lovers in the Rain också på setlisten, men det här funkade bra ändå! (T)
Nestor + Velveteen Queen
Historien om Nestor är nästan för bra för att vara sann – bandet bildades redan på slutet av 80-talet i Falköping (av alla ställen) av ett gäng tonåringar som så småningom släppte ett par EP. Sen gick de skilda vägar, tills för några år sedan då man startade om – med skivsläpp, succé på Sweden Rock och grammisnominering.
En sak har de dock lyckats behålla: det geniuna 80-talssoundet i form av melodiös hårdrock med bra tryck i refrängerna. Turnén heter, inte för inte, 1989 Illusion Tour och visst känns det onekligen som att kliva in i en musikalisk tidskapsel, inte minst i extranumren där Whitney Houston-covern I Wanna Dance With Somebody blir konsertens klimax.
Det är ett bra drag, med extra krydda när sångaren Tobias Gustavsson får sällskap på scenen av sångerskan Lollo Gardtman, som axlar Samantha Fox’ stämma i den extremt 80-talsinspirerade balladen Tomorrow. Eloge också till förbandet Velveteen Queen, ett gäng unga Göteborgare som faktiskt lät riktigt bra. (T)
Best of 2022
Katja:
Bästa konsertupplevelse 2022: ABBA Voyage (London)
Thobias:
Bästa konsertupplevelse 2022: ABBA Voygae (London)
Runner-up: White Lies (Köpenhamn)
Bästa svenska: ABBA Voygae (London)
Bästa support: Charming Liars (Köpenhamn)
Bästa festivalgig: Inez Bergcrantz (Ödåkra)
Bästa ljud: ABBA Voyage (London)
Vargas & Lagola
Fredagskul med Vargas & Lagola, en snubbe i lucialinne och coola Jonna Löfgren på trummor, som jag en gång för länge sedan intervjuade 100 meter längre österut i Folkets Park.
Hitmakarna Vincent Pontare och Salem Al Fakir är ute på sin första egna turné, trots att de lovat varandra att försöka hålla sig i studion så långt som möjligt Genom åren har de skapat och producerat massvis av låtar åt andra artister, som Avicii, Axwell ^ Ingrosso, Madonna och Ghost vilket lett till inte mindre än 8 miljarder streams över hela världen. Av dessa bjöd duon på ”originalet” till Sun Is Shining, som spelats 331 miljoner gånger på Spotify i Axwell och Ingrossos version – vilket fick taket på Moriskan att lyfta.
Succé gjorde även låtar som min egna favorit Roads, Selfish och avslutande Ain’t Leaving Now. Därtill testade bandet att spela en ny låt, Pain, så ny att killarna inte hunnit lära sig texten utan fick ta till fusklappar. Vilket väckte stor munterhet, eftersom Salem Al Fakir inte kunde läsa lappen på golvet (”måste nog gå och hämta mina glasögon”) men killarna bjöd på sig själva och visst gick låten hem. (T)
Howard Jones + Torsten Quaschning
Efter drygt 40 minuters olajvig ”uppvärmning” av tyske elektronikasnubben Thorsen Quaeschning stod han äntligen på scenen inför ett slutsålt KB, två och ett halvt år försenad.
Det bjöds förstås på hits som What Is Love, Things Can Only Get Better och Everlasting Love och när det var drag, så var det bra drag. Samtidigt blev det segt, när han redan till fjärde låten valde att sänka tempot och köra fyra låtar akustiskt så det var minst sagt lite ojämnt. Men ändå – klart roligare än att sitta hemma i soffan och glo på TV en onsdagkväll i november…
Vid sin sida hade han bland annat Nick Beggs på bas och det något udda instrumentet Chapman stick. Biggs var en av grundarna till Kajagoogoo och till hans ära spelades en avskalad version av Too Shy, där Beggs basspel var kvällens absoluta höjdare.
Nej, något djupare avtryck gjorde kanske inte Howard – men det var mäktigt att höra ett fullsatt KB sjunga What Is Love tills Howard kom ut på scenen igen till extranumren. (K+T)
Saga
Man vet vad man får – det är vad jag brukar svara när folk undrar varför jag ser Saga om och om igen. Den här åttonde gången var speciell eftersom Katja äntligen följde med. Men det var också lite annorlunda eftersom bandet luftade en del låtar, exempelvis Climbing the Ladder från debutalbumet 1978 och som aldrig spelats live förrän på den här turnén.
Men egentligen spelar det kanske inte så stor roll, egentligen, för det är och förblir In Transit-låtarna som regerar och som jag tror att huvuddelen av stammisarna i publiken kommer för att höra: Careful Where You Step, Wind Him Up, Don’t Be Late, Humble Stance, On the Loose, You’re Not Alone… Och de funkar fortfarande…
Konserten hade en svacka mitt-i, i höjd med de mer okända låtarna, men tände till igen på slutet. Mycket tack vare energin, gitarrspelet och så – förstås – sångaren Michael Sadler vars röst håller alldeles utmärkt och dessutom är underhållande i sitt familjära gnabb med stammisarna om vilken låt de ska spela härnäst. Han är helt enkelt en mästare på att få svettiga ”gubbar” att komma igång och köra allsång – och samtidigt vara rätt säker på att de kommer tillbaka nästa gång också! (K+T)
Deep Purple + Jefferson Starship
Sjätte gången med Purple på sex olika arenor och under fem decennier - men nu var det väl ändå sista gången?
Om man bortser från den senaste skivan med ”stöldgods” har bandet släppt tre skivor under de senaste tio åren, överlag med bra material – så pass bra att jag faktiskt skulle kunna tänka mig ett gig med bara ”nya” låtar istället för att köra de gamla på repeat. Men så börjar de med Highway Star och det är ju så bra… och avrundar med Space Truckin och Smoke on the Water… fenomenalt.
Extranumren lovade gott – Hush och Black Night – men här skar det sig och blev för mycket solo och jam, där tappade jag intresset. Ett annat minus var Perfect Strangers som kändes som den spelades i fel tonart, lät inte bra alls. Så synd på denna goa comebacklåt från 1984.
Kombon Ian Paice och Roger Glover är fortfarande svårslagen. Don Airey gör jobbet och nye gitarristen Simon McBride tillåts ta plats och konstigt vore det väl annars med tanke på att Purples låtar ofta bygger på gitarronani.
Svagaste länken live är Ian Gillan, vars röst är mycket gällare och nasalare live än på de senaste skivorna, där det låter riktigt bra. I kväll bjöd han även på klassikern When a Blind Man Cries men det funkade inte riktigt där heller. Sen ser han ju lite gammal och trött ut emellanåt men det har han ju gjort länge. Summa summarum var det inte det bästa Purplegig jag varit på.
Förbandet Jefferson Starship inledde med en blandning av låtar från sina olika figurationer. Sångaren David Freiberg har hunnit bli hela 84 år (!) men grejade att hålla tonen betydligt bättre än Ian Gillan i Purple. Someone to Love, We Built this City och Nothing’s Gonna Stop Us Now gjorde folket glada. Cathy Richardson får kanske svårt att nå samma status som Grace Slick men gjorde också en stabil sånginsats. (T)
Stranglers + Membranes
Även om legendariska Stranglers gjort många guldkorn har jag aldrig varit någon superfan och det är samma känsla när jag ser dem live: när det är bra är det bra men emellanåt lite lojt – inte som att ikväll är det viktigaste giget på hela turnén eller lika energiskt som den övervintrade gamla punkaren som var frontfigur i förbandet The Membranes. Därtill bjuds vi på några låtar som de gärna hade fått hoppa över, exempelvis Sweden (All Quiet on the Eastern Front). Men när det är bra så är det bra… som min egna favorit Skin Deep eller Always the Sun – kvällens bästa allsång.
Tycker också att de tre nya låtarna (från 2021) förtjänar sin plats på setlisten även om det var lite väl mycket förinspelat på White Stallion. Det var också lite synd att det enda egentliga mellansnacket kom först till extranumren, Go Buddy Go från tidigt 70-tal då Stranglers var ett rent rock’n’rollband med svängigt boogiepiano. ”innan vi blev världens största rockband, undantaget Hives, Cardigans och ABBA, spelade vi på små pubar. Det är den bästa utbildningen man kan få” konstaterade originalbasisten Jean-Jacques Burnel som hunnit fylla 70. Som sagt – inte full poäng men kul att äntligen ha fått sett dessa legender! (T)
Vi behöver ditt samtycke för att kunna hämta översättningarna
Vi använder en tredjepartstjänst för att översätta innehållet på webbplatsen, vilken kan samla in uppgifter om dina aktiviteter. Läs informationen i integritetspolicyn och godkänn tjänsten för att hämta översättningarna.